Ormös naturreservat

• Lyssna
• Skriv ut

Reservatet består av två öar, Ormö och Lillö, samt ett antal mindre holmar och skär som ligger i Valdemarsvikens yttre del. På de höglänta delarna domineras markerna av hällmarker med tunt, eller inget, jordlager av morän och berget går ofta i dagen.

Större delen av Ormö och Lillö domineras av medelålders barrskog. Fältskiktet är risdominerat med arter som blåbär, lingon och kråkbär. Närmast stranden finns det små bestånd med klibbalstrandskog. Den delen av Ormö som ligger väster om stugområdet ingår i en stor fålla som betas av ett litet antal nötdjur.

I fållan ingår hällmarktallskog, risdominerad barrskog, före detta åker- och ängsmark och lundmiljöer med hassel och äldre ek och ask samt hamlade lindar. I en torrbacke på den före detta ängsmarken finns en artrik och hävdgynnad flora med bockrot, blåklocka, gullviva, jungfrulin, backnejlika, brudbröd, knägräs, darrgräs och Adam och Eva. Lindarna är gamla och de har blivit återhamlade under sen tid.

Hela Ormö och Lillö är tydligt skogsbrukspåverkade och det är främst på hällmarkerna som det finns inslag av gamla träd och död ved. På tallarna finns det bland annat tallticka och på veden växer det krävande arter som laxticka och ladlav.

Det är känt att det har funnits bosättningar på Ormö sedan början av 1700-talet. Två fornlämningar i form av stensättningar finns på Lillö och Ormö och dessa vittnar om att det har funnits mänsklig aktivitet på öarna sedan en lång tid tillbaka. Åker- och ängsmarken hade sin största utbredning under början av 1800-talet. Dessa låg främst på västra delen av Ormö.

Reservatet har sådan karaktär att inga särskilda anordningar för friluftslivet anlagts. Reservatet kan endast nås med egen båt.

För dig som besökare

I reservatet finns inga anordningar för friluftslivet men du är välkommen att besöka området efter egen förmåga. Reservatet kan endast nås med båt.

Norra delen av Ormö betas sommartid av nötdjur. Under denna period rekommenderar vi att du inte går in med hund i hagarna eftersom det kan göra betesdjuren stressade och aggressiva.

Källa: Länsstyrelsen